Vandra i Alperna

Att vandra i Alperna på sommaren, eller ännu hellre tidig höst, är en upplevelse med flera dimensioner. Skön ansträngning, fantastiska vyer, majestätisk tystnad, klar luft – och sedan belöningen; en god öl i solskenet på närmaste alp-restaurang. Vi tog en tripp till Bad Gastein i Österrike. Häng med!

Allt fler upptäcker att Alperna har mycket att komma med även under sommar och höst. Det vita alplandskapet har då förvandlats till en pastoral idyll, med gröna berg prydda av snöklädda toppar som dramatiskt sträcker sig mot en ofta blå himmel. Den värmande solen och de typiska alphusen med sina stora och blomsterprydda balkonger fullbordar denna tavla. Här är luften ren och klar att andas.
   Alperna är fyllt av vandringsleder, och bland de finaste och mest omväxlande hittar man i bergsområdena kring österrikiska Bad Gastein; den klassiska skid- och kurorten där en gång kejsare och kejsarinnor hämtade nya krafter.  
   Det går utmärkt att vandra i Alperna på egen hand. Men många väljer också charterresor med organiserade turer ledda av erfarna guider. I Bad Gastein finns vandringar för alla kategorier; från den lugna botaniska vandringen där man letar efter Alpernas speciella blommor till den något mer krävande alpina vandringen på högre höjd. Nordic Walking, alltså rejäla promenader med stavar längs sköna vandringsleder, är också populärt.

 The Good Life
Att vandra i Alperna är att blanda härlig ansträngning och fina naturupplevelser med The Good Life. Restaurangen med det goda ölet och den fina köttbiten ligger aldrig långt borta (långt borta är däremot myggor och knott). Och oftast börjar och slutar vandringsdagen på hotellet, som inte sällan bjuder på såväl stärkande frukostbuffé som lättsamt nattliv. Bad Gastein bjuder också på en specialare; varma bad från naturliga källor.
   Vi gjorde två alpina vandringar i Bad Gastein. De var av olika karaktär men gemensamt för dem båda var den fantastiska naturupplevelsen, och känslan av välbefinnande som uppstår när man upptäcker att; ”ja, jag orkar. Utan problem”. Deltagarna i vår grupp var högst normaltränade, och i åldrarna från 20 till 50 +. Många av vandrarna vi mötte på våra turer var äldre än så.
   Målet för den första vandringen var den 2231 meter höga toppen Hüttenkogel. Utflykten började med en kort promenad från hotellet till liftstationen där sittliften snabbt och ljudlöst transporterade oss över porlande bäckar upp genom granskogen. Efter ett snabbt liftbyte var vi sedan snart på utgångspunkten för vår vandring, som låg ovanför trädgränsen.
- Dit upp ska vi, sade guiden och pekade rakt upp mot en fjärran topp där ett kors avtecknade sig mot den blå himlen.
   Flera i sällskapet såg på varandra med bekymrade blickar som sade: ”Kommer vi att orka? Varje steg går ju – uppför!”. Oron ökade något efter de första stegen då det snurrade till i huvudet av den tunna luften.

 Ett äventyr  
Men efter bara några minuters vandring hände något. Den lätta känslan av yrsel försvann och ersattes av något annat; en känsla av styrka. Med kort steglängd och många pauser så kändes klättringen uppåt längs den steniga stigen inte alls jobbig. Den var istället ett äventyr.
   Solen värmde skönt, utsikten åt alla håll var enastående, då och då mötte vi nöjda vandrare i alla åldrar som hälsade med ett glatt ”grüss gott”, benen kändes starka och varje steg tog oss allt högre, mot den hägrande toppen.
   Och med ens var vi uppe vid korset (rest för att symbolisera att berget är välsignat), och Hüttenkogel visade sig utgöras av en smal bergskam med ett brant stup på andra sidan. Någonstans långt där nere i dalgången glittrade en alpsjö innan nästa bergvägg tog vid. Små vita moln kom rullande längs bergssidorna. Här uppe nära himlen var det knäpptyst och det smakade gott att dricka från den medhavda vattenflaskan.
   Klättringen ner gick som en dans, och kanske berodde det på slutmålet som låg en kvarts promenad därifrån; alprestaurangen Grauzone som serverade wienerschnitzel och underbar skummande öl i solskenet. Några i sällskapet provade också Zirbenschnapps; en lokal snaps som fått färg och smak från kottarna på den röda Zirbentallen som är vanlig i detta område. Snapsen smakar helt enkelt – god kotte.

Hisnande vyer  
Även nästa dags vandring bjöd på hisnande vyer. Promenaden utgick från orten Nassfeld som ligger längst in i Gasteinerdalen. Målet var den lilla alpsjön Övre Bockhartsee, som ligger på 2076 meters höjd. Detta var en vandring med en annan karaktär. Huvudriktningen var förstås ”stigande” men vandringen var ändå ganska flack, förutom den branta början då de nyvunna benmusklerna fick visa vad de gick för.
   När vi pustat ut efter den inledande klättringen längs stigen följde sedan en fantastisk promenad utefter sjön Nedre Bockhartsee. Stigen var uthuggen en bit upp längs bergssidan som sluttade brant mot sjön och det gällde att tänka sig för var man satte fötterna. På andra sidan sjön reste sig det mäktiga berget Silberpfennig, där man brutit guldmalm i tusentals år (brytningen avslutades definitivt år 1945).
   Denna dag bjöd på många moln, och det fantastiska med moln när man vandrar i Alperna är att man kan titta ner på dem. Där nere kom molnen seglande och solens strålar bröts i molnen och spelade över sjön. Stämningen blev trolsk, som om vi befann oss i mitt inne i en berättelse av Tolkien.
   Vid sjöns slut gick stigen längs en brusande fors som förband de två sjöarna och efter en del ”klättring” nådde vi slutligen den lilla alpsjön. Runt sjön reste sig branta bergssidor och här och där låg fläckar av snö kvar från förra vintern. Små moln kom glidande över bergskammarna strax ovanför oss. Solen värmde gott och tystnaden var total, men den bröts då och då av ett egendomligt ”kvittrande”. Lätena kom från murmeldjur som levde bland stenrösena som täckte platån invid sjön. Då och då tittade de nyfiket upp mellan stenarna, där vi satt och tog igen oss efter den långa promenaden.
   Trots att vi under vandringen vunnit cirka 500 meter i höjd så kändes den aldrig jobbig för någon i sällskapet. Det var som om gårdagens klättring lagt en antal lager ytterligare på våra benmuskler. Och när vyerna, ja, hela upplevelsen, är så anslående har man så fullt sjå med att ta in alla intryck att man glömmer allt vad trötthet heter. Detta är helt enkelt motion när den är som bäst.
   Vandringen tillbaka var en glad barnlek. Och extra lätt gick den när vi visste att en taxi stod vid utgångspunkten, där den väntade på att få köra oss den korta vägen tillbaka till hotellet i Bad Gastein.
   Solen stod fortfarande högt på himlen och värmde, ja, nästan hettade, våra ansikten där vi satt på hotellets uteservering. Och aldrig smakar en Trumer Pilz så gott och känns så välförtjänt som efter en dag fylld av intryck, naturupplevelser och skön ansträngning.

Text:

Anders Fahlman